Vargjakten har diskuterats intensivt sedan regeringen beslutat om viss avskjutning samtidigt som man ska föra in ett motsvarande antal vargar från öster och norr. Syftet är att öka den genetiska mångfalden men att bibehålla det totala antalet vargar i Sverige. Det verkar finnas en stor opinion mot regeringens beslut och en ungeför lika stor opinion för. Själv har jag lyssnat på argumenten utan att ta ställning. Att öka den genetiska mångfalden är naturligtvis bra, men enligt SvD har nu protester riktats mot att flytta vargar till de områden där avskjutning har skett.

 

 Frågan är egentligen hur många vargar vi ska ha i Sverige. Det som talar för att vi ska he fler vargar är dels att en större vargstam minskar risken för inavel. Dessutom är ett argument att det är lika självklart att vi i sverige ska acceptera rovdjur som att afrikaner och indier ska acceptera tigrar och lejon. Det som talar mot en större vargstam är att vargarna dödar renar, får och andra kreatur. Kanske är det så att renskötsel och vargar inte går ihop. Renskötsel är en verksamhet som innebär djurhållning med fritt gående djur på stora ytor till skillnad från exempelvis kor och får som kan hållas inom staket i närheten av boningshus. Företrädare för rennäringen menar att vargarna ska finnas i områden där rennäring inte finns, främst öster om Sverige. Det finns emellertid en hel del vargar i glest befolkade områden av exempelvis Spanien. Har Spanska fåraherdar med fritt gående får som hålls ihop med hjälp av fårhundar liknande problem som svenska renskötare?

 

Som det ser ut nu underblåses en strid mellan rabiata falanger. Jag efterlyser mer lyhördhet mellan falangerna, mer fakta samt en bredare debatt om rovdjursfrågan i hela Europa.

Att fatta politiska beslut under osäkerhet är vanligt och nödvändigt. Olika debattörer argumentera för och emot hypotesen att människan genom förbränning av fossila bränslen orsakar en klimatförändring som kommer att få katastrofala följder för mänskligheten om ingenting görs nu. Det enda vi med säkerhet vet om detta är att vi inte vet säkert.

Med utgångspunkt från den sk AGW-hypotesen har Åsa Knaggård skrivit en mycket intressant doktorsavhandling om ”spänningsfältet mellan vetenskap och politik”. Avhandlingen är ett 348 sidigt dokument som den som vill kan läsa själv. Den finns här.

Vissa hävdar att klimatforskningen nu kommit så långt att det inte längre råder någon osäkerhet. Stämmer det? Nej, ju mer vi vet desto större är osäkerheterna skriver Knaggård. Det har att göra med att ny kunskap gör oss medvetna om frågor vi tidigare var omedvetna om. På grund av det kan man inte anta att ny kunskap minskar osäkerheter. Ett exempel på detta från klimatvetenskapen är att den ökade kunskapen om att global uppvärmning leder till en ökad molnbildning också inneburit att osäkerheterna ökat om hur molnbildningen i sin tur påverkar uppvärmningen. Det innebär att osäkerheten i klimatscenarierna ökat.

I korthet slår hon fast att det finns en hög grad av vetenskaplig osäkerhet i frågan, men att ju närmare riksdagen frågan kommit desto mer har denna osäkerhet förtigits. När hon granskat svenska expertutredningar och material från ämbetsverk har hon funnit att den vetenskapliga osäkerheten i klimatfrågan framhålls och belyses på ett tydligt sätt, men sedan händer någonting med utredningsmaterialet ju längre den politiska processen fortskrider. I riksdagsdebatter som hon har tittat på så nämns inte osäkerheten över huvudtaget i samband med klimatfrågan. Även om forskningen i början påverkar politikerna blir frågan allt mer politisk och fristående från forskningen. Politiker flyttar medvetet eller omedvetet fokus från det vetenskapliga materialet.

Om man vill debattera klimatfrågan kan man därför välja antingen att delta i den naturvetenskapliga debatten. Där förs olika forskningsresultat fram och ställs mot varandra. Ju kunnigare man blir av den debatten desto ödmjukare blir man inför vad som är en objektiv sanning.

Eller så kan man delta i den politiska klimatdebatten. Då väljer man ståndpunkt utifrån sin tro, känsla eller andra politiska bevekelsegrunder. Då kan man t.ex. välja att anse att vi måste vidta åtgärder nu för säkerhets skull. Eller man kan exempelvis hävda att det är bättre att prioritera andra insatser för mänskligheten. Men att driva sin egen politiska uppfattning genom att hävda att vetenskapen är entydig och säker, det är antingen ohederligt eller okunnigt.

Själv är jag, som framgår av flera tidigare inlägg, kritisk till den rådande klimatpolitiken med bromsande åtgärder baserade på en osäker vetenskaplig grund. I stället för förbud, restriktioner, CO2 skatter etc. borde politikerna driva en stimulerande energipolitik med ökade satsningar på energiforskning. Energiproduktion är och kommer att förbli en avgörande faktor för mänsklighetens välbefinnande. Förr eller senare kommer de fossila bränslena att ta slut om vi inte hittar andra effektiva lösningar. Men akuta larmrapporter och skrämselpropaganda om att mänskligheten är i fara är bara destruktivt.

Tidningslänkar: SvD, DN, Aftonbladet

Det finns otaliga exempel på förvirrande forskningsresultat i media. Idag publicerar SvD en artikel på Brännpunkt som handlar om forskarnas trovärdighet. Författaren konstaterar att det pågår en ”strid när det gäller huvudorsaken till den globala uppvärmningen” och att årliga mätningar av svenska folkets förtroende för forskare visar att knappt sextio procent av svenskarna har förtroende för forskare samt att andelen har minskat för varje mätning. Vidare resonerar han om att orsaken är offentlig oenighet mellan forskare och att politiker och forskare måste motverka att särintressen utnyttjar luckorna i den vetenskapliga metodiken.

Hans resonemang missar helt varje människas ansvar för hur vi tolkar den information vi tar emot. Självfallet kan vi inte lita blint på någon forskare och självfallet utnyttjar politiker, journalister, forskare, företagsrepresentanter etc forskningsrön selektivt baserat på egna behov och motiv (särintressen). Problemet i klimatfrågan är att alltför många människor tror att de vet alltför mycket om klimatet.

I själva verket vet vi inte särskilt mycket om framtidens klimat. Däremot vet vi att klimatet blivit en politisk och ekonomisk fråga. Massmedia tjänar på att skriva om katastrofer vilket resulterar i ”larmrapporter”. Det gör att människor blir oroliga vilket i sin tur medför att politikerna måste agera om de vill bli valda. Detta politiska kretslopp leder till att olika företag försöker modifiera sin affärsidé så att de kan tjäna pengar på klimatfrågan och forskare söker sig till detta därför att där finns forskningsanslag.

Så fortsätter det politisk-ekonomiska kretsloppet som gör att klimatfrågan blir het. Men hur det blir med klimatet, det tvistar de lärda om, och vi andra vet inte vem som har rätt. Det klokaste vi kan göra är att ta det lugnt och vara skeptiska till alla sensationsmakare. Don’t worry, be happy!

Det bidde en tumme, kanske. Obama var ingen jultomte. Naiva förväntningar ledde till stora besvikelser. Stort misslyckande!

Världens alla folk har aldrig tidigare kunnat enas om någon stor fråga som har betydelse för människorna. Inte ens fred på jorden har uppnåtts. Skillnader i värderingar gör att vi drar olika slutsatser, även om vi är överens om fakta. Därför är det orealistiskt att uppnå ett bindande avtal om kraftiga minskningar av kol och oljeförbränningen. ”Bindande” överenskommelser som ska förverkligar om 10-20 år har inget värde.

Det hjälper inte att ledarna sitter i krismöten på nätterna. Bildlänk från DN.

En dödsdom för mänskligheten? Vilka är syndabockarna? Går världen under nu? Vad ska vi göra härnäst? Ska vi skrota FN?  Ska vi köra själva och strunta i de motsträviga? Listan över naiva förslag och riskabla tekniska experiment är lång.

Det kommer ingen frälsning. Världen kommer även fortsättningsvis att vara full av konflikter. Vi får ta problemen allt eftersom de kommer.  Så har vi alltid gjort och mer kan vi inte göra. Förhoppningsvis är farhågorna starkt överdrivna.

P.s. Finanskrisen, vårdköerna, SAAB-nedläggningen i Trollhättan, känns mer aktuella för de flesta. Vissa vill ha sovmorgon och Obama ville komma hem innan snöovädret  slog till.  Snart kommer något mer.

Don’t worry, be happy!

Bildlänk från Expressen.

En händelse i riksdagen som Socialdemokraterna velat tysta ner illustrerar en rådande dubbelmoral och spritkultur. Riksdagsledamöter säger att de vill minska alkoholens kostnader och skadeverkningar samtidigt som de inte vill avstå från rätten att dricka alkohol och ha kul.

Släpp dubbelmoralen och visa korten. Alkoholister är mästare på att dölja sitt missbruk och deras anhöriga, vänner och kollegor spelar med i förljugenheten. Detta trots att alla erfarenheter visar att det som hjälper är att dra undan ridån och erkänna.

Därför är det bra att bloggosfären publicerar namn och bild på den riksdagsman som sextrakasserat en kollega och skyllt på att han var full. Det handlar om en fd hamn- och pappersbruksarbetare i Iggesunds Bruk som gjort politisk karriär och nu är riksdagsledamot (S). Han har enligt den egna hemsidan  en sambo och fem barn. Alla har troligen lidit länge av hans bristande förmåga att avstå från Alkohol. (Hemsidan har nu ändrats. De flesta uppgifterna om Per har tagits bort).

När ska solidariteten med de ca 10 % som inte klarar att hantera alkohol få större betydelse än vår rätt att ta ett järn? Alkoholpolitik är inte bara något för riksdagen.  Alkoholpolitik bedrivs av varje vuxen medborgare. Om du verkligen vill göra något åt alkoholens destruktiva verkan finns fyra enkla förhållningsregler:

• Drick aldrig alkohol när barn/ungdomar under 20 år är närvarande.
• Drick aldrig så mycket att du blir påverkad. Om du känner dig det minsta berusad, sluta direkt att dricka.
• Ge en positiv kommentar till varje person du möter som inte dricker alkohol.
• Fråga aldrig varför någon avstår från alkohol. Det är lika dumt som att fråga varför någon inte knarkar.

Akoholen kostar både pengar och offer i form av sjuka, misshandlade och döda. När människor har alkohol i kroppen ökar både riskern för sjukdomar, brott, olyckor och familjetragedier.

1.  Ungefär 80% av alla våldsbrott som begås i Sverige är alkoholrelaterade. Det betyder att antingen den som slår eller blir slagen (eller båda) är berusad. Många slagsmål sker på krogen eller utanför på gatan. Men mycket våld äger också rum i skymundan i hemmen.
2.  Cirka 200 000 barn växer upp med alkoholiserade föräldrar.
3.  Mellan 5.000 och 7.000 svenskar dör varje år på grund av sjukdomar eller skador som har samband med alkoholdrickande.
4. Dödligheten har ökat mest bland unga storkonsumenter.
5.  20-30 procent av alla som dödas i trafiken har alkohol i blodet.
6.  Åtta av tio som drunknar har alkohol i blodet.
7.  Mer än 10.000 vårdplatser inom socialtjänst och sjukvård används för alkoholvård.
8.  Omkring en femtedel av alla patienter som tas in i akutsjukvården har alkoholproblem. Inom den psykiatriska sjukvården är andelen alkoholfall omkring 40 procent.
9.  IOGT uppskattar att alkoholen kostar skattebetalarna 150 miljarder kronor netto per år (inkomsterna från alkoholskatten inräknade). De stora kostnaderna beror inte på alkoholisterna utan på ”vanliga, hyggliga måttlighetskonsumenter”. (Kostnaderna gäller allt från sjukdomar, rattfylleri och slagsmål till att vi stannar hemma från jobbet när vi är bakfulla).

Ovanstående 10 punkter är hämtade från Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning och IOGT och publicerades bl.a. av Aftonbladet i juli 2003.

Tillägg 19 december: Enligt Aftonbladet har Per Svedberg nu trätt fram offentligt och bekräftat att det var han som i berusat tillstånd ofredade en kvinnlig kollega utanför hennes dörr i Riksdagen.

Här följer ett inlägg med klarspråk. Kanske blir någon irriterad över innehållet. Kanske är jag lite för uppriktig här, men det kan vara nyttigt att inte hyckla.

 

Ända sedan industrialismens början har skillnaderna i rikedom mellan I- och U-länder varit stor. Man kan naturligtvis fråga sig om det är rättvist att vi i Europa, USA, Japan, Australien och Nya Zeland ska tillåta oss lyx och välstånd medan människor i afrikanska, asiatiska och sydamerikanska länder lider av fattigdom, sjukdomar och svält. Men faktum är att inga inflytelserika politiker i industriländerna är beredda att fatta beslut som gör att vi måste avstå från våra privilegier till förmån för de fattiga folken. 

 

Visst finns det U-hjälp, men de futtiga resurser som vi är beredda att avstå i U-hjälp är bara en droppe i havet som syftar till att stilla våra samveten. Om vi på fullt allvar vill vara solidariska med de fattiga folken ska vi naturligtvis ta bort alla tullar, öppna alla gränser och ge alla världens människor samma övriga livsvillkor som gäller för oss. Det vill vi inte.

 

Vår solidaritet med de fattiga förutsätter att de får det bättre utan att vi behöver offra våra privilegier. Så egoistiska är vi och att förneka detta är rent hyckleri.

 

De våldsamma demonstranter i Köpenhamn som kräver radikala beslut är likadana. Deras protester och demonstrationer är en lyxhobby som man kan ägna sig åt när man är ekonomiskt priviligierad. När man åtnjuter de ekonomiska och sociala skyddsnät som är självklara för oss i Europa, men som de fattiga i Etiopien inte ens kan drömma om.

 

Nu har FN, ett organ som ger varje land en röst, beslutat att försöka ena världens folk i ett rättvist system som minskar användningen av fossila bränslen. Kol och olja har varit och är alltjämt en förutsättning för industrialism. Det är genom att utnyttja dessa naturresurser som vårt välstånd skapats.

 

Om klimatkonferensen skulle leda till beslut om att alla världens folk ska tillåtas släppa ut samma mängd CO2 per invånare så medför det att de rika länderna begränsar sina privilegier på ett sådant sätt som de (vi) aldrig hittills velat. Varför skulle vi vilja det nu när vi aldrig velat det förut?

 

Självklart kommer våra folkvalda politiker aldrig att fatta beslut som sänker oss till samma nivå som kineser eller afrikaner. Solidaritet kan man prata om, men bara så länge man är priviligierad!

 

Men det betyder världens undergång, säger de uppskrämda. IPCC säger att havet kan stiga 6-7 meter! Då går vi mot en klimatkatastrof säger vissa forskare.

 

Jag säger, låt oss hoppas att de har fel. Don’t worry, be happy!

 

Länkar:
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17

 

 

 

En debattartikel i DN undertecknad av några professorer som representerar KVA visar med all tydlighet att orsak och verkan i klimatets utveckling är mycket oklar. Några bloggar kommenterar debattartikeln med kloka reflektioner.

Maggie Thauersköld Crusell konstaterar att artikeln innehåller några avsnitt värda att citera:

”Jordens klimat har förändrats vid upprepade tillfällen under historiens gång. Perioder varmare än i dag har växlat med kallare istider. Somliga förändringar har varit snabba.”

”Ett varmare klimat kan inte kopplas till mer extremt väder. Ökningen av skador orsakade av kraftiga oväder i olika delar av världen beror huvudsakligen på att mänskligheten i dag utnyttjar mer utsatta platser.”

Claes Johnson skriver:

”Det märkliga med KVAs uttalande är att det vetenskapligt är ett icke-uttalande, där KVA enbart konstaterar  att IPCC påstår att människan är på väg att värma upp jorden till farliga nivåer.

 

KVA bekräftar på min fråga att det enbart handlar om ett konstaterande: KVA har inte gjort någon egen vetenskaplig bedömning av IPCCs påstående om AGW. Detta kan inte tolkas på annat sätt än att KVAs uttalande är vetenskapligt tomt.”

 

W.Movenberg skriver:

”Miljarder har investerats i att klimatprofilera de egna märkena. Loggor har bytts ut. Hamburgare har klimatkompenserats. Politiker har satsat ett enormt förtroendekapital i klimatfrågan och den har legat till grund för åtskilliga politiska partier. Man får vad man frågar efter.

Receptet har således alla ingredienser för en ”stor lögn”. Därmed inte sagt att det är en lögn. Men det är dags att mana till försiktighet. Varningslampor blinkar och radarn ger utslag. Sant eller falskt, svälj inte allt med hull och hår.”

KVA-artikelns avslutas med ett politiskt ställningstagande som inte bör tillmätas större betydelse än andra privatpersoners politiska åsikter. Professorerna skriver:

”Samtidigt som det vetenskapliga arbetet att kvantifiera allvarliga och oacceptabla risker måste fortsätta är det enda samhälleligt ansvarsfulla förhållningssättet att, baserat på det rådande kunskapsläget, vidta kraftfulla åtgärder för att begränsa riskerna.”

När man tar ställning till frågan om man ska vidta drastiska åtgärder nu eller vänta tills man vet mer om orsaker och verkan till klimatets variationer, bör man väga in även ekonomiska och finanspolitiska faktorer. Världsekonomin är en lika komplicerad och svårhanterlig materia som klimatet. Felaktiga beslut kan få effekter på världsekonomin som är mycket farligare för människorna än klimatförändringarna. Därför ligger professorernas slutsats långt utanför deras kompetensområde.

Värderingar styr våra åsikter mer än fakta. Av olika skäl fastnar vi ofta i ett värderingsperspektiv. Särskilt unga människor blir ofta uppslukade av ett värderingsperspektiv. Exempel på detta är Vietnamrörelsen på 70-talet, djurrättsrörelser och miljörörelser. Det senaste nu är klimatrörelsen. Gemensamt för dessa rörelser är att de har anhängare som brinner för saken. Anhängare som kompromisslöst och ofta fanatiskt driver rörelsens idé. Det är bra med engagerade människor, men samtidigt ett faktum att den som är fast i ett perspektiv har svårt att se andra. I en debattartikel i Expressen belyser Mattias Svensson detta.

Vid sidan om enögda idealister finns mer kommersiellt inriktade aktivister som skriver böcker, medverkar i TV-program reser runt och håller föreläsningar mot höga arvoden. Exempel på dessa är Al Gore och Per Holmgren.

Demokrati, mänskliga rättigheter, mat, hälsa och materiell trygghet är exempel på saker som vi inte vill offra. För vissa brinnande fanatiker är emellertid det de brinner för så viktigt att de är beredda att offra demokrati eller materiell trygghet för att uppnå ett ”viktigare” mål. Historien har sett skrämmande exempel på detta och just nu yttrar det sig i form av kravaller i Köpenhamn.

De flesta som förhandlar i Köpenhamn är ärliga företrädare för sitt folk. De försöker få beslut som både ger minskad fossilförbränning och samtidigt ger det egna folket mat, hälsa och materiell trygghet. Problemet är emellertid att detta är en ekvasion som f.n. saknar lösning.

Jag menar att vi aldrig ska acceptera att demokrati, mänskliga rättigheter, mat, hälsa och materiell trygghet offras. Därför ska vi, oavsett om vi tror på IPCC:s klimatprognoser eller ej, alltid vara vaksamma mot fanatiska krafter i katastrofers namn.

Flera länkar i ämnet finns här, här, här, här, här, här, här, här, här och här.

Enligt FN:s klimatpanel bör i-länderna minska utsläppen med 25-40 procent till år 2020.  EU är oenigt om när det är dags att trappa upp löftet om utsläppsminskningar till 30 procent. Fredrik Reinfeldt vill se mer klimatåtaganden från främst USA, innan det är aktuellt att höja EU:s mål. Polen kommer sannolikt att framföra sina tvivel om att överhuvudtaget höja till 30 procent. Polen vill vänta med ett beslut till nästa år, så att EU-kommissionen först kan göra en konsekvensutredning. Redan under EU-toppmötet väntas dock besked om hur mycket pengar EU kan bidra med för klimatåtgärder på kort sikt i fattiga länder. Reinfeldt hoppas på frivilliga bidrag från medlemsstaterna på runt två miljarder euro per år 2010–20. Sverige bidrar med 8 miljarder kronor för att snabbstarta klimatåtgärder i fattiga länder.

Rika står mot fattiga då klimatet ska förhandlas. Stora sprickor syns i klimatmötet i Köpenhamn, sedan tidigare enade länder börjat bråka. Öppet gräl utbröt efter tre dagars förhandlingar inom den tidigare enade u-landsgruppen. Den lilla önationen Tuvalu i Stilla havet gick till angrepp mot bland annat Kina, Indien och Brasilien. Tuvalu fick stöd av flera länder som hör till de fattigaste och mest sårbara vid kommande klimatförändringar. Ett läckt utkast till klimatavtal väcker upprörda känslor bland de fattiga länderna. Vi kan inte acceptera ett avtal som dömer 80 procent av världens folk till fortsatt lidande och orättvisa, säger till AFP Lumumba Stanislas Dia Pin, som leder den sudanesiska delegationen och därmed innehar ordförandeposten i G77.

President Obamas beslut att resa till konferensen under de sista avgörande förhandlingsdagarna kan visa på att USA planerar ytterligare utspel för att bryta dödläget.

I skuggan av Köpenhamnscirkusen pågår en kamp mellan skeptiker och domedagsprofeter. Dagens klimatalarmism har långa rötter i den antiliberala alliansen mellan miljövänner och byråkrater som alltid påstått att katastrofer väntar och som alltid föreslagit ökad reglering och minskad frihet som generallösning. Skeptiker till teorin att människan orsakar klimatförändringar genom förbränning av kol och olja kallas ”klimatförnekare”, som om klimatet kunde förnekas. En ”humanekolog” menar att vår överlevnad är beroende av ett totalt utraderande av fossila bränslen ur världsekonomin.

Climatgate diskuteras. Marginell betydelse säger vissa. En katastrof för FN:s klimatforskare säger andra.
Med mer koldioxid i atmosfären ökar växthuseffekten och därmed temperaturen om allt annat är konstant. Men omvändningen gäller också. Med ökad temperatur avgår koldioxid till atmosfären bland annat från världshaven. Det är därför märkligt att klimatpolitiken och debatten tar så lätt på kärnfrågan: Vad är orsak och vad är verkan? DMI (Danmarks metereologiska Institut) visar på sin hemsida att ”solar activity is closely associated with climate”.

Vem ska man tro på?
Vad tror du och varför?
Kan det vara så att politikerna satsat på fel forskning?
När kommer de som litat på IPCC att göra en offentlig pudel?

Klimatdebatten handlar om pengar. Nu pågår en internationell maktkamp om andras pengar. Vissa hoppas att vi ska förbinda oss att betala en extremt dyr försäkringspremie för att skydda oss mot en diffus okänd fara, trots vi inte vet om pengarna kommer att skydda oss mot den förmodade faran och i vems fickor pengarna kommer att landa.

Vi behöver nu få större klarhet om precis vilka konkreta bidrag som de utvecklade länderna är beredda att utlova. Enighet i finansieringsfrågor är den faktor som avgör om det ska bli en framgångsrik klimatuppgörelse eller inte.

Så skriver FNs generalsekreterare i slutklämmen av en debattartikel i DN.  Det handlar alltså om att få löften om pengar.

Samtidigt finns starka argument för att vi ska avstå från den ekonomiska utveckling som krävs för att vi ska få råd att bygga en bättre värld. SVT har sänt ett antal program som alla stöder tron att mänskligheten måste byta till en ny livsstil om vi ska undvika katastrof.  Ett exempel på detta är ”Kalla Fakta”. Där argumenterar journalisterna för att vi ska sluta åka bil och man klandrar bilister som åker bil till en stormarknad. Programmets huvudbudskap är att ”klimathotet” kräver radikala åtgärder på bl.a. transportområdet. Man intervjuar experter som tydligt säger att bilismen även fortsättningsvis leder till koldioxidutsläpp. Elbilar kommer inte att bli ett realistiskt alternativ slår experterna fast.

I programmet påvisas att de ledande politikerna inte vill förhindra bilåkande eftersom det skulle medföra betydande hinder för ekonomin i landet. Det är omöjligt att vinna folkligt stöd för det. Det vet politikerna och därför hycklar man. Å ena sidan argumenterar man för en tuff ”klimatpolitik”. Å andra sidan vill man inte ta de fulla konsekvenserna av detta. Man kan tolka programmet på två olika sätt.

Antingen som SvD. Tidningen avfärdar det faktum att bilar behöver fossila bränslen. Man menar på ledarsidan att det går ”utmärkt att förena omsorg för miljön med stor rörlighet” samt att ”det är bara i fundamentalistens värld som de två står i motsättning”.  Menar SvD att ”fundamentalister” är alla som tror på koldioxidhypotesen?

Eller så slutar man blunda för det faktum att konsekvenserna av den klimatteori som ledande politiker tillsammans med DN, SVT och andra medier tror på, är att vi måste acceptera en förändrad livsstil med betydande materiella försämringar. 

Den dag hycklandet upphör kan klimatdebatten bli rättvis. Då måste de som vill tillämpa ”försiktighetsprincipen” genom snabb minskning av fossilförbränning erkänna att man inte kan både äta kakan och ha den kvar.

Övriga medielänkar: 1 2 3 4 5 6 7 8