”Bestulna” upphovsrättshavare fattar inte business

På Newsmill läste jag en debattartikel författad av Ramona Fransson. Hon skriver att hon är författare och förläggare och hennes artikel har rubriken ”Så känns det att bli bestulen av fildelare”. Hon anser att det finns en arrogans hos fildelarna som hon tycker är obehaglig.

De verkar tycka att enbart för att de vet hur man gör när man lägger in en fil och vet hur man laddar ner en är de bäst! Allt som är gratis är gott! Visst, men skulle du rycka smörgåsen ur handen på en fattig? Nej, inte troligt! Men att rycka smörgåsen ur en rik mans hand går bra? Är det vad som driver fildelarna, att det finns stora förlag, som Bonniers, Piratförlaget och Norstedts med producerade ljudböcker och därför drabbar det ingen fattig? 

Härigenom visar hon att hon i likhet med bla Björn Ulveus inte har förstått varför fildelning blivit så utbrett. Vissa andra försöker åtminstonne förstå, men de som försöker stoppa fildelningen med moraliska argument har uppenbarligen slutat lyssna på fildelarnas förklaringar.

För att förstå det som händer måste man först skilja på två typer av verksamhet. I princip kan en verksamhet vara antingen kommersiell eller ideell.

• Ideell innebär att man gör något för att man tycker om det, mår bra av det etc, dvs man gör det för sin egen skull. (I och för sig kan det vara välgörenhet av något lag, men man gör det inte för att tjäna pengar). De flesta konstnärer faller in under detta. De tjänar heller inte mycket på sitt konstnärskap. Har man tur eller är man känd, så kan man tjäna pengar på att vara ideell, men det är ingen mänsklig rättighet.
• Kommersiell innebär att man vill tjäna pengar genom att göra saker för andras skull. Ju mer nytta du har av det jag gör, desto mer kommer du att vilja betala mig för det. Om man vill vara kommersiell, men slutar lyssna efter kundernas uppfattningar, då slutar kunderna att vilja betala. På sikt hjälper det aldrig att fördömma kunderna på moraliska grunder, eller att fördömma konkurrenter och be om lagar som förbjuder attraktiv konkurrens.

I kommentarsfältet till Ramona Franssons artikel hittade jag en bra illustration av detta. Det är en text författad av en för mig okänd person som heter B. Hahn. Texten är mycket pedagogisk och välformulerad och jag hoppas ingen misstycker att jag här citerar den i sin helhet:

Jag förstår precis vad du menar och håller med i allt väsentligt. Däremot menar jag att anledningen till den situation vi har knappast beror på att majoriteten av alla som laddar eller laddat ned något i grund och botten är kriminella. Det beror naturligtvis på annat och självklart finns det en betalningsvilja bland en mycket stor del av dom som laddat ned något. Anledningen är att skiv, film och bokindustrin är så fantastiskt otillmötesgående mot sina kunder så att dom idag endast kan konkurrera med bilindustrins originalreservdelar.

Även om jag kan köpa din bok nu, på stört, betala en rimlig summa med mitt kort och börja lyssna inom några minuter så har jag inte en aning om hur jag skall gå tillväga?? Däremot vet jag hur jag ska ladda ner den nu (på stört). Jag vet också hur jag ska slå på TV:n och jag kan välja vilken kanal jag vill se. Jag kan utan problem lyssa på vilken radiokanal som helst. Jag har inte heller någon idé om hur jag ska få in någon av de nyare Beck filmerna i datorn just nu på ett lagligt sätt?? Jag menar, jag och filmindustrin har en bra början till en relation här. Jag vill ha filmen och vill betala men hur i he**te gör jag? Är ansvaret mitt? Är jag misslyckad som person som inte vet hur jag ska göra? Eller går det inte?

Samma sak med musik. Majoriteten av all utrustning för musikuppspelning som säljs måste väl ändå vara telefoner och MP3 spelare? Hur köper jag en låt nu online för att lyssna på under kvällen i min MP3 spelare?
Jag är alltså inte intresserad av ytterligare en undermålig, bräcklig CD skiva. Dels går den inte att trycka in in musikutrustningen jag nyss beskrev, dels är den ett ganska värdelöst lagringsmedia och slutligen så kan jag tänka mig att slippa betala, åtminstone för detta oanvändbara media. Jag vill bara ha låten. Hur gör jag?

Jag tycker att det är alldeles fantastiskt att inte rätten passat på att ställa dessa frågor till industrin? Här har man hela världens öron till sitt förfogande i ett ögonblick och man missar tillfället att lyfta fram detta. Måttligt imponerande.

Nej, musikindustrin kräver att jag ska åka runt och bläddra i musikstället som förr i tiden. Betala för ett undermåligt lagringsmedia jag inte vill ha, betala för ett antal ointressanta låtar, betala för distribution och lagerhållning samt personal och butiksyta. Inget av detta har med låten – mig – upphovsmannen att göra. Slutligen måste jag själv konvertera musiken så att den kan uppspelas på de vanligaste musikenheter idag.

Alltså: Is it so damn hard?

”Bestulna” upphovsrättshavare, förstår ni bättre nu? Annars kan ni fortsätta att läsa här. Eller vill ni fortsätta sticka huvet i sanden likt en rädd struts?