Klimattrams och CO2-fobi

Hundratals miljoner människor riskerar att bli offer för klimatrelaterade katastrofer de kommande sex åren skriver SvD idag. De otaliga larmen om klimatkrisen står mig upp i halsen! 

Inte bara jag är trött på alla som försöker skrämmas. USA har tröttnat på klimattramset – vi svenskar också, skriver Jonny Fagerström på Newsmill. Artikelns huvudbudskap är att USA – trots den nytillträdde Obamas uttalanden – inte kommer att acceptera klimatpolitikens nackdelar med koldioxidskatter och andra ekonomiskt betungande förändringar. Jag håller med. Det gäller säkerligen också Sverige och Europa. 

Inte för att jag vet om koldioxid-växthuseffekt-klimatförändring är ett verkligt hot eller inte. Det vet jag inte! Jag kan bara konstatera att människor på båda sidor säger saker med tvärsäkra formuleringar, och att det är politiskt inkorrekt att ifrågasätta påståendet att koldioxidutsläpp kommer att leda till en klimatkatastrof om vi inte slutar förbränna fossila bränslen. Samtidigt är det så, att folkflertalet inte har fattat vilka uppoffringar som skulle krävas om vi tog klimatlarmen på allvar. Är du orolig över klimathotet? Den frågan ställer SvD till sina läsare idag. Så här svarar dom.

Människan är av naturen egocentrisk. Hon/han är upptagen av sig själv och sina närstående. Vad som händer därutöver har relativt liten betydelse för den egocentriska människan. De som verkligen engagerat sig i frågorna kring växthuseffekten, koldioxidhotet, utsläppsminskningar etc. har gjort dessa frågor som en del av deras tillvaro. De blir lyckliga av klimatdebatten, precis som de som engagerar sig i Rädda Barnen blir lyckliga av det. Det ger dem ett innehåll i deras egocentriska helhet, men för oss övriga fylls egocentriciteten av annat. Vi är intresserade av höjdarnas bonusar, arbetslöshetsförsäkringens villkor, skatternas storlek, fildelning-Ipred-Piratebay, antalet poliser, mfl saker som medborgarna upplever som betydelsefulla idag och imorgon, inte sådant som kanske har betydelse om 50, 100 eller 200 år.

I en annan artikel på Newsmill skriver Erland Källén att ny forskning visar något som för oss vanliga medborgare är ganska abstrakta saker. Med stor ansträngning kan jag uttyda att han kommit fram till:

1. Halten av koldioxid och metan har ökat.
2. Det senaste årets globala medeltemperatur ligger cirka 0,1 grader Celsius lägre än under de närmast föregående åren, men temperaturtrenden är stigande.
3. Höjningstakten av havsytans nivå har varit högre under de senaste decennierna men något lägre de senaste åren, som dock är högre än under 1900-talet.
4. Uppvärmningstrenden i Arktis och över västra Antarktis är sannolikt nära knuten till den globala uppvärmningen.
5. Havsytan kan höjas mer än vad som angavs i senaste IPCC rapporten, men studierna är behäftade med stor osäkerhet.
6. Den dramatiska havsisminskningen i Arktis från 2006 till 2007 kan vara ett exempel på en tröskeleffekt.
7. Det kan bli svårare än vad som hittills bedömts att begränsa den globala uppvärmningen till maximalt 2 grader.

Han avslutar artikeln med en ganska illustrativ slutsats:

Slutsatserna i den naturvetenskapliga delen av IPCC rapporten från 2007 står sig alltså fortfarande väl sett i ljuset av nya forskningsresultat som publicerats under de senaste 2-3 åren. På vissa områden har tidigare skattningar bekräftats, på andra områden har justeringar gjorts. Inom några områden har en mer nyanserad bild trätt fram. Kunskapsläget inom klimatforskningsområdet förändras ständigt, men grundbudskapet som finns i IPCC-rapporten framstår även i ljuset av den senaste forskningen som robust.

Ärligt talat, vem bryr sig?

Det tog många år att övertyga allmänheten om att tobaksrökning är skadligt. Trots att rökningen drabbar rökaren direkt fortsätter många att röka, och nya rökare kommer till därför att rökningens skadeverkningar inte är tillräckligt påtagliga för dem och ligger långt fram i tiden. ”Vissa människor som röker lever ändå länge” är ett exempel på rökares försvar för att de inte slutar.

Hur kan någon tro att stora folkmassor i hela världen kommer att göra stora uppoffringar för att framtida generationer bara för att slippa något så abstrakt som en trolig långsam ökning av den globala temperaturen? Miljontals människor i Indien, Kina och andra folkrika länder vill inget hellre än att leva som vi västerlänningar gör nu.

Det räcker inte att byta till lågenergilampor och att lämna tomburkar till återvinning. Det krävs mycket större förändringar i konsumtionsmönstren säger de riktigt gripna alarmisterna. Sluta resa utomlands med flyg, sluta använda bilen, sänk inomhustemperaturen till 16 grader, höj olika skatter och acceptera lägre pension pga att världsekonomin bromsats ytterligare, osv. Om man fullt ut skulle genomföra ett ransoneringssystem med utsläppsrätter som kan säljas och köpas till marknadpris, så skulle alla som inte är rika tvingas avstå från bilåkning och flygreor. Det vill inte folk!

I en parlamentarisk demokrati kommer majoriteten inte att rösta på de politiker som vill genomföra påtagliga materiella försämringar för de enskilda medborgarna. För att slippa förlora val kommer politikerna bara att fortsätta prata som de gör nu, utan att konfrontera väljarna med de stora uppoffringar som behövs om klimatalarmisterna har rätt.

Klimatalarmisterna vill ha en kampanj för att skrämma upp medborgarna så mycket att de ”inser att det är bråttom att vidta kraftfulla åtgärder”. Kampanjen kan om den lyckas skapa en stark rädsla, ”CO2-fobi” hos medborgarna men den rädslan kommer inte att räcka för att få accept för de nödvändiga uppoffringarna. Jag tror emellertid inte att denna rädsla kommer att kunna skapa enighet mellan människor. Det krävs ju nämligen inte bara enighet mellan människor i Sverige, utan det krävs enighet mellan människor i hela världen – tvärs över religioner, kultur och politiska system – för att man globalt ska lyckas få accept för de kraftfulla åtgärder som efterfrågas av anti-CO2 anhängarna.

Slutsatsen är att det är ett helt orealistiskt projekt att få världens folk att enas om att förhindra jordens klimatförändringar. Först när påtagliga hot föreligger kommer viljan till uppoffringar att finnas. ”Då är det för sent att stoppa klimatförändringen”. Ja, kanske, eller kanske inte. Vi vet inte, men i så fall får vi vidta de åtgärder då som ger effekt i närtid och som löser de problem som folkflertalet ser som angeläget då.

Så fungerar det om vi inte först ska omvandla hela jorden till en diktatur.

Här finns ett bra internationellt debattprogram från BBC om detta. (mp3-fil för nedladdning).