Därför spricker vänsteralliansen

Det socialdemokratiska partiet innehåller stor bredd av värderingar, från klasskampsideologer till etablerade akademiker som är mittenväljare. Socialdemokraternas fördel under deras storhetstid har varit att man lyckats hålla ihop alla dessa värderingar i ett parti och därigenom ensamma kunnat vara regeringsdugliga med aktivt stöd från LO. Det har säkerligen inte varit lätt att hålla ihop partiet. Vid upprepade tillfällen har vi kunnat läsa om motsättningar. Ett aktuellt exempel är oenigheten om Mona Sahlins lämplighet som partiledare, ”Rosornas krig” återkommer lite då och då i olika former.

De borgerliga partierna lyckades till slut samla en regeringsduglig allians. Därigenom utgjorde de ett starkt alternativ till S, och vann därför senaste riksdagsvalet. Den borgerliga alliansen har dessutom kunnat hålla sams i regeringsställning. Internt och ideologiskt har nog den borgerliga alliansen ungefär lika stora bredd som det finns inom det Socialdemokratiska partiet.

Nu tänker emellertid det breda socialdemokratiska partiet bredda sig ytterligare genom att skapa en allians tillsammans med V och MP. Det innebär att de dels ska hålla ihop det Socialdemokratiska partiets olika delar och dessutom skapa en allians med två partier som har helt olika ideologiska utgångspunkter.

I Aftonbladets ledare den 30 april skriver tidningen förhoppningsfullt att de rödgröna har lagt grunden för gemensamma förslag gällande ungdomsarbetslösheten och förändringarna av rot-programmet samt ett gemensamt förslag till stimulanser av fordonsmarknaden (skrotningspremie). Visserligen skiljer summorna när det gäller mer pengar till kommunerna, men riktningen är klar, enligt tidningen.

Därutöver vidgår Aftonbladets ledarskribent att skatterna kan bli ett besvärligare område. Vänsterpartiet vill riva upp regeringens inkomstskattesänkningar. Miljöpartiet säger nej till det och Socialdemokraterna ”utesluter inte skattehöjningar”. Lars Ohly angrep Socialdemokraterna i sitt 1 maj tal. Samtidigt gör Socialdemokraternas låga egna förtroendesiffror att Mona Sahlin måste tillfredsställa sina kärnväljare för att samla partiet.

Det blev därför mycket klasskamp i Mona Sahlins 1 maj tal. Som SvD påpekar räcker det emellertid inte att vänsteralliansen attraherar vänsterns kärnväljare. De måste dessutom attrahera mittenväljarna och samtidigt föra en politik som passar MP. Som MP’s språkrör ofta framhåller är MP inte ens vänster.

När nu S vill hitta en allians tillsammans med V och MP, så är det således en mycket större utmaning än att få en borgerlig allians att fungera. Det återstår att se om detta är en uppgift för en partiledare som inte ens har hela det egna partiets stöd. Jag tillåter mig att tvivla på det.