Jakob Heidbrink (juris doktor och verksam som forskare och universitetslärare) har idag skrivit ett inlägg på två bloggar med anledning av att avgående JK Göran Lambertz skrivit en artikel på DN debatt om bristande rättssäkerhet i Sverige.
I kommentarerna till detta kan man läsa kommentarer med stark kritik mot vissa domare. De ger omdömen om domare som inte gör ett bra jobb pga;
”tidsbrist”
”leda”
”brist på rättspatos”
”rotarymiddag är viktigare än en människas livsöde”
”skiter i människors öden”
”är dumma i huvudet”
”inte den kompetens som en domare ska ha”
Om de har rätt, och det har de nog tror jag, så är det med domare som med läkare, ingenjörer, snickare, socialsekreterare, bagare, lärare mfl. En del av dem orkar inte bry sig. ”Bara man flyter med så är det okay”. Det enda man kan göra åt att deras ”kunder” drabbas är att engagera sig i problemen och skapa offentlig debatt.
Det är häpnadsväckande att – som Lambertz skriver – ”rättstrygghet är ett populärare värde än rättssäkerhet” i juristkretsar och att det kan påverka vissa domare.
Bristande rättssäkerhet beskrivs och diskuteras alltför sällan i medier som vi ickejurister läser. Därför uppmanar jag alla bloggande jurister att publicera och kommentera alla domar de hittar där rättssäkerheten kan infrågasättas. Offentligt tryck från allmänheten är ett effektivt verktyg.
Jag har ca ett trettiotal mycket märkliga huvudförhandlingar, med flera. Rättsprocesser som uppkommit efter att jag anmält grova våldsbrott, dels mot barn i skolan dels familjevåld, samt anmälan om kidnappat barn. De initiala anmälda brott har icke varit föremål fär rättsprocess, bortsätt från våldsbrott under lektionstid, vilket de valde kalla för ”skojbåk”, trots allvarliga skallskadror, frakturor på båda käkbenen, samt tandskador.
av: Karin den 16 november 2009
, kl. 14:58
HISINGSPOLISEN ett hot mott Svensk rättssäkerhet
I dec. 2010 hämtades jag, i hemmet av polis. Jag var vid tillfället sjukskriven för svår depression / PTSD med panikångestsyndrom/klaustrofobi efter överfall i tjänsten där, företagets krishandlingsplan inte fungerat.
Jag medicinerades med antidepressiv / ångestdämpande psykofarmaka och stod i daglig kontakt med sjukvården/psykiatrin och var starkt beroende av min psykolog.
Då polisen knackade på dörren var jag på grund av ovanstående omständigheter i så dålig psykisk kondition att jag inte klarade att öppna dörren själv, därför öppnade ett av mina minderåriga barn. Tre manliga poliser gick då in i bostaden och uppmanade mig att omgående följa med till polisstationen på ett förhör. Redan här borde någon rimligen reagerat då jag uppvisade tydliga och klassiska symptom på allvarlig depression.
Då jag kom ut till polisens bil bad jag om att få sitta i framsätet pga. svår klaustrofobi efter överfallsupplevelsen. Jag nekades detta och tvingades istället in i baksätet på bilen trots svår panikångest. Jag intog under färden starka ångestdämpande mediciner, vilket noterads av de polismän som hämtade mig och framgår av den skriftliga rapport som senare skrevs av ansvarig utredare.
Jag fick under färden inte veta vad jag anklagades för, vart jag skulle föras eller vad som skulle hända. Jag berättade för polismännen i bilen vad jag utsatts för i tjänsten och att jag inte mådde bra och bad vid upprepade tillfällen att min arbetsrättsadvokat och min psykolog skulle kontaktas och lämnade alla kontaktuppgifter till dessa.
Vid framkomsten var jag mycket rädd och ångestfylld, men fördes in i ett förhörsrum med en manlig och en kvinnlig förhörsledare. Jag berättade omgående om sin svåra klaustrofobi för utredarna och att jag kände mig instängd i rummet och frågade åter om att de kontaktat min advokat och psykolog.
Jag fick då veta att man redan kontaktat min arbetsrättsadvokat men att denne inte kunde närvara.. Jag borde då informerats av ansvarig förhörsledare om mina rättigheter till annan offentlig försvarare, vilket inte skedde.
Jag fick heller ingen information om övriga rättigheter, som t.ex. rätten till annan stödperson eller medborgarvittne under förhöret. Vid ny förfrågan om varför jag hämtats av polis i hemmet, upplystes jag enbart om att jag skulle förhöras. Inte om vad eller vilka anklagelser som riktades mot mig. Här borde förhöret omedelbart avbrutits eftersom den advokat jag begärt skulle närvara inte hade möjlighet att komma och inget annat juridiskt stöd erbjöds mig. Om en person som hämtats till polisförhör begärt närvaro av advokat, skall denna begäran bifallas. I annat fall skall förhöret enl. lag avbrytas tills advokat kan närvara. Så skedde alltså inte, utan ansvarig förhörsledare fortsatte förhöret trots att den av mig begärda advokaten ej kunde närvara och att jag inte erbjudits någon annan advokat.
Den kvinnliga förhörsledaren började därefter omgående ställa frågor till mig, trots att jag fortfarande inte informerats om varför jag hämtats till förhöret. Detta innebar bl.a. att jag heller inte kunde bedöma om jag skulle besvara de inledande frågorna utan advokat eller begära att få förhöras vid annat tillfälle då min advokat kunde närvara. Jag, som pga. min svåra klaustrofobi tydligt informerat förhörsledaren om att jag upplevde sig trängd och instängd, vågade inte annat än besvara frågorna av rädsla för att bli inlåst om jag bad att få uppskjuta förhöret tills min advokat kunde närvara.
Jag var dessutom övertygad om att min psykolog kontaktats och snart skulle komma att närvara och stödja mig då inget annat uppgivits.
Efter att förhöret pågått en tid fick jag av den manlige förhörsledaren reda på att jag var anklagade för olaga hot och att det var min motpart i arbetsrättstvisten som anklagat mig för hot mot företaget. Jag upplystes av den manlige förhörsledaren om att jag skulle åtalas och riskerade fängelse vid en fällande dom.
Jag förevisades därefter tre A4 dokument med anklagelser om olaga hot, men tilläts inte läsa dessa i lugn och ro då förhöret fortgick oavbrutet. Jag var dessutom efter upplysningen om att jag skulle åtalas för en falsk anklagelse om hot, så nära en psykisk kollaps att jag inte var kapabel att ta del av någon skriftlig information överhuvudtaget.
Efter några minuter fråntogs jag handlingarna utan att ha fått möjlighet att ta del av innehållet.
Jag berättade om den arbetsrättsliga konflikten för de båda förhörsledarna och förklarade att jag var oskyldig till att ha hotat motparten. Trots detta uppmanades jag att godkänna ett sk. föreläggande.
Jag som aldrig varit i klammeri med rättvisan var inte införstådd med vad ett föreläggande betydde och frågade därför vad detta innebar. Jag fick då svaret att det enbart var fråga om ett ”förenklat rättsligt förfarande” som skulle hjälpa mig ur situationen.
Jag skulle genom att gå med på ett föreläggande, slippa en påfrestande rättslig process och ett ev. fängelsestraff . På min fråga om detta då inte kunde tolkas som ett erkännande av ett brott jag ej begått, fick jag till svar av den kvinnliga förhörsledaren att så inte alls var fallet. Den manlige förhörsledaren opponerade sig inte emot detta påstående, trots att detta var en uppenbar lögn. Ett undertecknande av ett föreläggande innebär en acceptans av den anklagelse som föreläggs. Det visste inte jag, men de båda förhörsledarna var väl införstådda med detta och utnyttjade därmed min kunskapsbrist och psykologiska status för att få fram ett erkännande om ett brott jag aldrig begått.
Jag ville trots detta inte skriva på något föreläggande och förhöret fortsatte då med ytterligare påtryckningar från de båda förhörsledarna för att förmå mig att gå med på ett föreläggande.
De reagerade dock på det allt sämre psykiska tillstånd som jag uppenbarligen uppvisade och förhörde sig om omständigheterna kring detta. De förhörde sig om vilken medicin jag gick på, vilka läkar/psykologkontakter jag hade och ev. suicidtankar. Jag besvarade dessa frågor och berättade vad jag utsatts för vid överfallet, mina självmordsförsök efter det aktuella företagets agerande och de allvarliga konsekvenser detta fått för mig. De båda förhörsledarna fick därmed mycket detaljerad information om mitt hälsotillstånd, min medicinering, självmordstankar och läkar/psykologkontakter. De poliser som hämtat mig till förhör hade dessutom redan vid förhörets inledning informerat förhörsledarna om att jag under färden intagit lugnande mediciner. Efter att förhörsledarna tagit del av ovanstående information ansåg de båda att jag borde läggas in för vård efter förhöret och jag tillfrågades om jag då ville köras till psykakuten. Jag ville dock bara träffa sin psykolog, som jag fortfarande var övertygad om skulle komma till förhöret. Trots denna detaljerade information, det uppenbara faktum att jag inte var i psykisk kondition för ett polisförhör och de ansvariga utredarnas egen bedömning att jag borde köras till psykakuten, fortsatte förhöret med mig.
Efter förhöret kördes jag hem igen. Nu med svår panikångest och ett beslut om att ta livet av mig samma kväll. Något förhörsprotokoll fick jag inte ta del av efter förhöret.
Då jag lämnades av vid hemmet ville en av poliserna åter ha kontaktuppgifterna till min psykolog . På frågan om varför detta var av intresse efter att förhöret redan avslutats och jag redan körts hem vägrade poliserna besvara annat än att de ville ha detta. Efter detta skulle poliserna åka igen och jag gick omgående ned till havet i avsikt att ta mitt liv pga. att den traumatiska upplevelse jag utsatts för, blev mer än jag orkade med då jag redan var djupt deprimerad av den arbetsplatskonflikt som pågick.
De tre poliserna som kört hem mig insåg uppenbarligen vad som höll på att hända och förmådde mig att gå hem. De var mycket professionella och om de inte ingripit hade jag helt klart fullföljt min ambition att avsluta mitt liv den kvällen.
Dagen efter förhöret mådde jag mycket dåligt och kördes till psykakuten och läkaren beslutade om utökad förskrivning av ångestdämpande medicinering, samt akut traumabearbetning. Jag uppgav för läkaren att jag haft för avsikt att ta livet av mig vid hemkomsten efter förhöret, men att de hemkörande polisernas medmänskliga omhändertagande fått mig att avstå. Mitt beslut att avsluta mitt liv kvarstår dock p.g.a. de arbetsrättsliga omständigheter som ligger till grund för arbetsgivarens påstådda hot, och kommer därför att fullföljas innan rättegången om äger rum. Men jag vill ändå rikta ett tack till dessa poliser. De visade en medmänsklighet och omtanke som värme i den svåra situation jag befann mig i just då, varför denna anmälan om tjänstefel inte omfattar dem, utan enbart de två utredare som genomförde förhöret.
Ca. en vecka efter det aktuella förhöret hade jag fått kontakt med en brottmålsadvokat och informerats om sina rättigheter. Det framkom då att ingen försökt kontakta min psykolog den kväll då förhöret ägt rum.
Jag tog på min psykologs inrådan också kontakt med den kvinnliga utredare på Hisingspolisen som närvarat vid förhöret för att överlämna en mapp med dokument samt ett chip med en inspelning av ett samtal med motparten i den aktuella arbetsrättstvisten. Dessa hade jag ju inte fått möjlighet att lägga fram jag förhördes, eftersom jag vid hämtningen till förhöret inte informerats om varför jag skulle hämtas till förhör. Dokumenten och chipet jag senare ville styrkte att jag inte var skyldig till det jag ålagts under förhöret.
Den kvinnliga förhörsledaren vägrade trots detta att ta emot materialet, med motiveringen att ärendet redan gått iväg till åklagaren. Jag förklarade då att innehållet i mappen var viktigt och var det enda jag hade som verkligen kunde bevisa att jag var oskyldig till alla anklagelser. Den kvinnliga förhörsledaren svarade då att deras utredning redan var klar och att allt redan överlämnats till åklagaren eftersom jag inte gått med på ett föreläggande. Jag bad då den kvinnliga utredaren att överlämna mappen med materialet till berörd åklagare. Denna nekade mig även denna möjlighet, med motiveringen att åklagaren senare själv skulle begära att få ta del av kompletterande material, men gick efter påtryckningar med på att ”förvara” mappen. Jag överlämnade därför mappen till utredaren, utan att få något kvitto på inlämnat material.
Ytterligare en tid senare återkom Jag för att tala med en annan utredare ang. ett annat ärende och bad då att på nytt få ta del av de tre A4 dokument som jag inte fått möjlighet att ta del av under förhöret. Jag nekades detta med motiveringen att det var sekretesshandlingar och att jag inte hade rätt att ta del av dessa handlingar. Då jag framhärdade i att jag hade rätt att få läsa detta, hämtade utredaren istället ett annat A4 dokument. (1 st.).
Detta skulle enl. utredaren vara det förhörsprotokoll som skrivits efter förhöret med mig.. Detta bestod av ett fåtal rader om hur jag hämtats till förhöret, att jag intagit lugnande medicin under färden in till förhöret och att jag efter att ha blivit hemkörd och gått ned till havet mm.
Ingen som helst information om själva förhöret fanns med. Inte ett ord om något av det som jag själv berättat under förhöret och ingenting om någon bakomliggande arbetsplatskonflikt mm. Efter enbart några minuter fråntogs jag dokumentet igen och nekades på begäran en kopia av detta.
Då jag en stund senare sitter i samtal med en annan utredare, ang. ett helt annat ärende, återkommer den kvinnliga förhörsledaren med ett nytt A4dokument som hon håller fram för att visa mig. Jag befinner sig vid tillfället mitt i samtalet med den andra utredaren och har ingen möjlighet att läsa det framhållna dokumentet, utan önskar läsa det efter avslutat samtal. Förhörsledaren som kommit med dokumentet säjer då att det inte är något viktigt utan bara kompletterande information ang. det olaga hot jag anklagats för. Dokumentet hålls fram av förhörsledaren under någon minut, under det att jag fortsätter samtalet med den andra personen. Innan samtalet hinner avslutas och jag hunnit ta del av det framhållna dokumentets innehåll, förklara förhörsledaren att hon ska notera att jag sett dokumentet och lämnar därefter rummet med dokumentet.
Jag avslutar samtalet med den andra personen och vill åter tala med den tidigare förhörsledaren om varför min psykolog aldrig kontaktats den kväll förhöret genomfördes. Förhörsledaren uppger då att hon aldrig fått någon information om att jag önskat psykologens närvaro under förhöret. Jag opponerar mig emot detta och vill att de poliser som hämtade mig skall tillfrågas. Jag hade sett att de var på plats och hälsat på en av dem några minuter tidigare. Förhörsledaren uppger då att dessa heller aldrig informerat om att jag önskat psykologens närvaro och att de dessutom inte är på plats för dagen och därmed inte heller kan tillfrågas om detta. Vilket alltså inte är sant.
Jag som inte vågar protestera, accepterar detta men ber förhörsledaren tillfråga polismännen vid senare tillfälle och återkomma till mig med ett svar. Jag får aldrig något svar. Då min offentliga försvarare, efter att åtal väckts mot mig, begär ut alla handlingar från berörd åklagare, visar det sig att det ovan nämnda dokument som jag inte beretts möjlighet att läsa igenom, och som av förhörsledaren uppgivits vara betydelselös information om formaliteter, i själva verket varit ett skadeståndskrav från motparten på hundratusentals kronor! Då jag fick delgivningsbeslut från Göteborgs Tingsrätt om åtal och kommande rättegång, bröt jag ihop och hoppade från en bro. Jag överlevde men har för avsikt att fullfölja mitt beslut innan rättegången äger rum.
Jag anser att ett flertal mycket allvarliga tjänstefel och uppenbara rättsövergrepp har begåtts mot mig. Att rättssäkerheten satts ur spel på ett systematiskt och utstuderat sätt av ansvariga utredare under förhöret pga följande omständigheter:.
1. Jag förhördes ang. ett brott, utan närvarande advokat trots att jag klart och tydligt begärt biträde av advokat. Förhöret genomfördes utan att jag informerats om mina rättigheter till annan offentlig försvarare då min egen inte hade möjlighet att komma och att denne dessutom upplyst utredarna om att han ej åtog sig brottmål.
2. Förhöret fortgick utan att min psykolog som av jag begärt som stödperson överhuvudtaget kontaktats och utan att jag erbjöds annan stödperson under förhöret.
3. Förhöret genomförs trots att de poliser som hämtat mig till förhör informerat utredarna om min psykiska kondition och att jag under färden intagit lugnande medicin. Att förhöra en svårt psykiskt sjuk person som är påverkad av psykofarmaka och i behov av psykiatrisk akutvård, är inte tillåtet. Trots detta fortlöper förhöret utan att läkare eller psykiatri kontaktas. Detta trots att de två utredarna under förhöret själva upplever att mitt psykiska hälsotillstånd är så allvarligt försämrat att de föreslår transport till psykakuten omedelbart efter att förhöret avslutats!
4. Jag utsätts under dessa förhållanden av påtryckningar från ansvariga utredare att erkänna det brott jag anklagats för, emot mitt nekande. Jag utsätts under förhöret för extrem psykisk press och uppmanas vid upprepade tillfällen under förhöret att gå med på ett förelägganden under falsk förespegling att då undslippa en påfrestande rättegång och ett ev. fängelsestraff.
5. Jag gavs heller ingen möjlighet att ta del av innehållet i de tre A4 dokument med anklagelser som lades fram under förhöret, pga av att jag dels var under påverkan av psykofarmaka och var så allvarligt psykiskt sjuk att jag inte kunde tillgodogöra mig någon skriftlig information, dels att förhöret fortgick utan avbrott och möjlighet att läsa igenom handlingarna. Jag nekades också att ta del av innehållet i dessa dokument, vid senare tillfälle då jag bad om detta.
6. Det enskilda A4 dokument som jag förevisades istället för de ovan begärda handlingarna, och av förhörsledaren uppgavs innehålla betydelselös formalia, visade sig efter att advokaten begärt ut handlingarna vara ett skadeståndskrav. Detta dokument bereddes jag heller ingen möjlighet att bemöta på ett korrekt sätt, dels pga. vilseledande information om dokumentets innehåll, dels pga de omständigheter varvid dokumentet förevisades mig, under det att jag samtalade med en annan utredare och därmed inte hade möjlighet att läsa igenom dokumentet innan den tidigare förhörsledaren tog undan detta.
7. Det förhörsprotokoll som skrevs efter förhöret med mig, saknade helt information om det jag själv delgivit utredarna under förhöret och jag gavs heller ingen möjlighet att vid något tillfälle ta del av förhörsprotokollet eller godkänna innehållet i detta innan det sändes iväg till åklagare.
7. Den bevisning jag själv önskade lägga fram till mitt försvar en tid senare, vägrade den ansvariga utredaren att ta emot eller vidarebefordra till aktuell åklagare. Detta innebar att allt det material ansvariga utredare vid Hisingspolisen översänt till åklagaren, var till motpartens fördel. Utifrån detta ensidiga material fattade åklagaren beslut om att väcka åtal mot mig Viktigt bevismaterial har därmed medvetet undanhållits åklagaren.
Jag har genom ovanstående omständigheter undanhållits samtliga möjligheter att bemöta de anklagelser som riktats mot mig innan åtal väckts och har därmed inte heller omfattats av det rättskydd jag haft rätt till enl. gällande lagstiftning. Jag anser att de två utredare som hade ansvar för ovan nämnda förhör gjort sig skyldiga till grov tjänstefel och ställs till ansvar för detta. Då jag fortfarande inte beviljats möjlighet att ta del av förhörsprotokollet, har jag heller inte namnen på de två aktuella utredarna, förutom att den kvinnliga kallades för Kicki av en kollega till henne.
Jag lägger ut en kopia av detta brev, samt all övrig information om hur jag bemötts av Hisingspolisen i olika fall, på olika internet-sidor, i avsikt att belysa den allmänt bristande rättsäkerhet som råder för dem som hämtas till förhör av polis.
av: Civil Olydnad den 31 maj 2011
, kl. 19:16