Två exempel: Belgiska Sabena och det nordiska bolaget Sterling har på senare tid gått i konkurs. Betyder det att Belgien saknar flygförbindelser? Nej verkligen inte! Har Sterlings tidigare flyglinjer lett till att det blivit svårt för nordiska flygresenärer? Nej verkligen inte! Norwegian tog över hela Sterlings linjenät och har dessutom expanderat på skandinaviska inrikeslinjer.

Skribenterna skriver:

”vill att den svenska regeringen vidtar åtgärder för att hjälpa den svenska flygnäringen omedelbart och kraftfullt”.

Men varför ska de svenska skattebetalarna bara hjälpa svenska flygbolag. Exempelvis Norwegian och Ryanair bedriver omfattande flygverksamhet inom och till Sverige. Ska de också ha bidrag från de svenska skattebetalarna eller är det endast SAS man ska subventionera?

Om statsstöd, dvs bidrag till flygbolagen ska ske måste det självklart ske till alla flygbolag, alltså inte bara till de som redan innan vulkanutbrottet var nära ruinens brant. Annars snedvrider man konkurrensen. Då ska exempelvis Ryanair ha miljardbelopp i bidrag eftersom de är enormt stora inom Europa och sannolikt förlorat mera pengar på flygstoppet än SAS. Är det rimligt? Trots att de är lönsamma och expansiva. Självklart inte! Eller menar man att endast misskötta bolag ska ha bidrag? SAS vill ha pengar nu. Debattörerna skriver: ”Uppfattningen är att hanteringen måste ske samordnat inom EU. Vi har respekt för denna syn, men när det gäller den svenska flygbranschen kan vi inte vänta tills kvarnarna malt klart, då har ett antal företag gått i konkurs.” Och…..? SAS är en rest från en svunnen tid då varje land skulle ha ett eget flygbolag. På den tiden kunde man ta 10-fallt mer för en flygresa än idag. SAS har inte lyckats omvandla sig till ett kostnadseffektivt företag. Om SAS går i konkurs förlorar ägarna sina aktier. Nya aktörer tar över och en stor del av de anställda kan söka nya jobb hos Ryanair, Norwegian eller andra expansiva kostnadseffektiva flygbolag. Så fungerar en marknadsekonomi.

Anhängare av marknadsekonomin kan hävda att statsbidrag ska lämnas till flygbolagen därför att EU-staterna satt en liberal rättsordning ur spel genom förordning (EG) nr 261/2004 som bl a innebär att oavsett orsaken till förseningen måste flygbolagen bekosta mat och hotellkostnader för passagerarna tills de får möjlighet att flyga hem. Denna bestämmelse är naturligtvis totalt orimlig. Att flygbolagen måste återbetala biljettkostnaden eller erbjuda alternativ likvärdig transport är rimligt, men att tvinga flygbolagen att betala kost och logi under obegränsad tid när förseningen beror på en naturkatastrof är orimligt. Alla andra brancher har bestämmelser som fritar leverantörer från ansvar vid force majeure. Det gäller tom försäkringsbolagen. Ryanairs VD har nu protesterat mot den bestämmelsen.

”Lagstiftningen är inte skapad för att täcka en period på sju eller åtta nätter när passagerare, som har betalat oss ett biljettpris på 20 eller 30 euro, sitter på hotell i sju eller åtta nätter med sina familjer och försöker få tillbaka över 1 000 euro från oss”

säger han enl SvD. Air France och Finnair har ungefär samma inställning och om man läser på Norwegians hemsida så förefaller även de ha för avsikt att inte betala för kost och logi. Jag håller med. Regeringarna har lagt orimliga krav på flygbolagen.

Företrädare för SAS borde sluta ropa på bidrag från ”morsan staten” och i stället ha modet att sälla sig till de bolag som protesterar mot orimliga ersättningregler.

SJ är bundna av sina ”Allmänna villkor”.  Där står att SJ är fritt från ansvar när förseningen kan hänföras till ”omständigheter som inte är förbundna med järnvägsdriften och som SJ AB inte hade kunnat undgå eller förebygga följdena av, även om SJ hade iaktagit den omsorg som omständigheterna påkallade.” Vidare står visserligen att om förseningen orsakas av tredje man är SJ fritt från ansvar men att ”infrastrukturförvaltare” (dvs Banverket) inte ska anses som tredje man. Vinterväder är inte tredje man och problemen är definitivt förbundna med järnvägsdriften. Därför ska restidsgarantin gälla!

Tillägg 23 februari: Idag uppger tidningarna att SJ efter påpekande från KO beslutat återuppta restidsgarantin, men bara i de fall förseningen inte beror på det extrema vintervädret. SJ:s presschef Dag Rosander hävdar enl SvD, med hänvisning till vädret, att företaget handlat korrekt då de slopat resegarantin. ”Det kan man i en sådan här situation. Det står utanför vår kontroll, det kallas force majeure,” säger han enl tidningen. Men det är fel. I SJs allmänna villkor är, som jag skrev igår  i föregående stycke, tydligt angivet vad som krävs för att SJ ska slippa ansvar. Vinterväder friskriver inte SJ från ansvar. Om SJ sedan vill skylla på banverket så är det en sak mellan dem. Resenären är kund till SJ. SJ har ett ansvar gentemot sin kund. Om SJ vägrar, kontakta KO. Du kommer att få rätt.

SvD, DN, Expr, AB.

Med utgångspunkt från den sk AGW-hypotesen har Åsa Knaggård skrivit en mycket intressant doktorsavhandling om ”spänningsfältet mellan vetenskap och politik”. Avhandlingen är ett 348 sidigt dokument som den som vill kan läsa själv. Den finns här.

Vissa hävdar att klimatforskningen nu kommit så långt att det inte längre råder någon osäkerhet. Stämmer det? Nej, ju mer vi vet desto större är osäkerheterna skriver Knaggård. Det har att göra med att ny kunskap gör oss medvetna om frågor vi tidigare var omedvetna om. På grund av det kan man inte anta att ny kunskap minskar osäkerheter. Ett exempel på detta från klimatvetenskapen är att den ökade kunskapen om att global uppvärmning leder till en ökad molnbildning också inneburit att osäkerheterna ökat om hur molnbildningen i sin tur påverkar uppvärmningen. Det innebär att osäkerheten i klimatscenarierna ökat.

I korthet slår hon fast att det finns en hög grad av vetenskaplig osäkerhet i frågan, men att ju närmare riksdagen frågan kommit desto mer har denna osäkerhet förtigits. När hon granskat svenska expertutredningar och material från ämbetsverk har hon funnit att den vetenskapliga osäkerheten i klimatfrågan framhålls och belyses på ett tydligt sätt, men sedan händer någonting med utredningsmaterialet ju längre den politiska processen fortskrider. I riksdagsdebatter som hon har tittat på så nämns inte osäkerheten över huvudtaget i samband med klimatfrågan. Även om forskningen i början påverkar politikerna blir frågan allt mer politisk och fristående från forskningen. Politiker flyttar medvetet eller omedvetet fokus från det vetenskapliga materialet.

Om man vill debattera klimatfrågan kan man därför välja antingen att delta i den naturvetenskapliga debatten. Där förs olika forskningsresultat fram och ställs mot varandra. Ju kunnigare man blir av den debatten desto ödmjukare blir man inför vad som är en objektiv sanning.

Eller så kan man delta i den politiska klimatdebatten. Då väljer man ståndpunkt utifrån sin tro, känsla eller andra politiska bevekelsegrunder. Då kan man t.ex. välja att anse att vi måste vidta åtgärder nu för säkerhets skull. Eller man kan exempelvis hävda att det är bättre att prioritera andra insatser för mänskligheten. Men att driva sin egen politiska uppfattning genom att hävda att vetenskapen är entydig och säker, det är antingen ohederligt eller okunnigt.

Själv är jag, som framgår av flera tidigare inlägg, kritisk till den rådande klimatpolitiken med bromsande åtgärder baserade på en osäker vetenskaplig grund. I stället för förbud, restriktioner, CO2 skatter etc. borde politikerna driva en stimulerande energipolitik med ökade satsningar på energiforskning. Energiproduktion är och kommer att förbli en avgörande faktor för mänsklighetens välbefinnande. Förr eller senare kommer de fossila bränslena att ta slut om vi inte hittar andra effektiva lösningar. Men akuta larmrapporter och skrämselpropaganda om att mänskligheten är i fara är bara destruktivt.

Tidningslänkar: SvD, DN, Aftonbladet

Hans resonemang missar helt varje människas ansvar för hur vi tolkar den information vi tar emot. Självfallet kan vi inte lita blint på någon forskare och självfallet utnyttjar politiker, journalister, forskare, företagsrepresentanter etc forskningsrön selektivt baserat på egna behov och motiv (särintressen). Problemet i klimatfrågan är att alltför många människor tror att de vet alltför mycket om klimatet.

I själva verket vet vi inte särskilt mycket om framtidens klimat. Däremot vet vi att klimatet blivit en politisk och ekonomisk fråga. Massmedia tjänar på att skriva om katastrofer vilket resulterar i ”larmrapporter”. Det gör att människor blir oroliga vilket i sin tur medför att politikerna måste agera om de vill bli valda. Detta politiska kretslopp leder till att olika företag försöker modifiera sin affärsidé så att de kan tjäna pengar på klimatfrågan och forskare söker sig till detta därför att där finns forskningsanslag.

Så fortsätter det politisk-ekonomiska kretsloppet som gör att klimatfrågan blir het. Men hur det blir med klimatet, det tvistar de lärda om, och vi andra vet inte vem som har rätt. Det klokaste vi kan göra är att ta det lugnt och vara skeptiska till alla sensationsmakare. Don’t worry, be happy!

Världens alla folk har aldrig tidigare kunnat enas om någon stor fråga som har betydelse för människorna. Inte ens fred på jorden har uppnåtts. Skillnader i värderingar gör att vi drar olika slutsatser, även om vi är överens om fakta. Därför är det orealistiskt att uppnå ett bindande avtal om kraftiga minskningar av kol och oljeförbränningen. ”Bindande” överenskommelser som ska förverkligar om 10-20 år har inget värde.

Det hjälper inte att ledarna sitter i krismöten på nätterna. Bildlänk från DN.

En dödsdom för mänskligheten? Vilka är syndabockarna? Går världen under nu? Vad ska vi göra härnäst? Ska vi skrota FN?  Ska vi köra själva och strunta i de motsträviga? Listan över naiva förslag och riskabla tekniska experiment är lång.

Det kommer ingen frälsning. Världen kommer även fortsättningsvis att vara full av konflikter. Vi får ta problemen allt eftersom de kommer.  Så har vi alltid gjort och mer kan vi inte göra. Förhoppningsvis är farhågorna starkt överdrivna.

P.s. Finanskrisen, vårdköerna, SAAB-nedläggningen i Trollhättan, känns mer aktuella för de flesta. Vissa vill ha sovmorgon och Obama ville komma hem innan snöovädret  slog till.  Snart kommer något mer.

Don’t worry, be happy!

Bildlänk från Expressen.

Släpp dubbelmoralen och visa korten. Alkoholister är mästare på att dölja sitt missbruk och deras anhöriga, vänner och kollegor spelar med i förljugenheten. Detta trots att alla erfarenheter visar att det som hjälper är att dra undan ridån och erkänna.

Därför är det bra att bloggosfären publicerar namn och bild på den riksdagsman som sextrakasserat en kollega och skyllt på att han var full. Det handlar om en fd hamn- och pappersbruksarbetare i Iggesunds Bruk som gjort politisk karriär och nu är riksdagsledamot (S). Han har enligt den egna hemsidan  en sambo och fem barn. Alla har troligen lidit länge av hans bristande förmåga att avstå från Alkohol. (Hemsidan har nu ändrats. De flesta uppgifterna om Per har tagits bort).

När ska solidariteten med de ca 10 % som inte klarar att hantera alkohol få större betydelse än vår rätt att ta ett järn? Alkoholpolitik är inte bara något för riksdagen.  Alkoholpolitik bedrivs av varje vuxen medborgare. Om du verkligen vill göra något åt alkoholens destruktiva verkan finns fyra enkla förhållningsregler:

• Drick aldrig alkohol när barn/ungdomar under 20 år är närvarande.
• Drick aldrig så mycket att du blir påverkad. Om du känner dig det minsta berusad, sluta direkt att dricka.
• Ge en positiv kommentar till varje person du möter som inte dricker alkohol.
• Fråga aldrig varför någon avstår från alkohol. Det är lika dumt som att fråga varför någon inte knarkar.

Akoholen kostar både pengar och offer i form av sjuka, misshandlade och döda. När människor har alkohol i kroppen ökar både riskern för sjukdomar, brott, olyckor och familjetragedier.

1.  Ungefär 80% av alla våldsbrott som begås i Sverige är alkoholrelaterade. Det betyder att antingen den som slår eller blir slagen (eller båda) är berusad. Många slagsmål sker på krogen eller utanför på gatan. Men mycket våld äger också rum i skymundan i hemmen.
2.  Cirka 200 000 barn växer upp med alkoholiserade föräldrar.
3.  Mellan 5.000 och 7.000 svenskar dör varje år på grund av sjukdomar eller skador som har samband med alkoholdrickande.
4. Dödligheten har ökat mest bland unga storkonsumenter.
5.  20-30 procent av alla som dödas i trafiken har alkohol i blodet.
6.  Åtta av tio som drunknar har alkohol i blodet.
7.  Mer än 10.000 vårdplatser inom socialtjänst och sjukvård används för alkoholvård.
8.  Omkring en femtedel av alla patienter som tas in i akutsjukvården har alkoholproblem. Inom den psykiatriska sjukvården är andelen alkoholfall omkring 40 procent.
9.  IOGT uppskattar att alkoholen kostar skattebetalarna 150 miljarder kronor netto per år (inkomsterna från alkoholskatten inräknade). De stora kostnaderna beror inte på alkoholisterna utan på ”vanliga, hyggliga måttlighetskonsumenter”. (Kostnaderna gäller allt från sjukdomar, rattfylleri och slagsmål till att vi stannar hemma från jobbet när vi är bakfulla).

Ovanstående 10 punkter är hämtade från Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning och IOGT och publicerades bl.a. av Aftonbladet i juli 2003.

Tillägg 19 december: Enligt Aftonbladet har Per Svedberg nu trätt fram offentligt och bekräftat att det var han som i berusat tillstånd ofredade en kvinnlig kollega utanför hennes dörr i Riksdagen.

Maggie Thauersköld Crusell konstaterar att artikeln innehåller några avsnitt värda att citera:

”Jordens klimat har förändrats vid upprepade tillfällen under historiens gång. Perioder varmare än i dag har växlat med kallare istider. Somliga förändringar har varit snabba.”

”Ett varmare klimat kan inte kopplas till mer extremt väder. Ökningen av skador orsakade av kraftiga oväder i olika delar av världen beror huvudsakligen på att mänskligheten i dag utnyttjar mer utsatta platser.”

Claes Johnson skriver:

”Det märkliga med KVAs uttalande är att det vetenskapligt är ett icke-uttalande, där KVA enbart konstaterar  att IPCC påstår att människan är på väg att värma upp jorden till farliga nivåer.

 

KVA bekräftar på min fråga att det enbart handlar om ett konstaterande: KVA har inte gjort någon egen vetenskaplig bedömning av IPCCs påstående om AGW. Detta kan inte tolkas på annat sätt än att KVAs uttalande är vetenskapligt tomt.”

 

W.Movenberg skriver:

”Miljarder har investerats i att klimatprofilera de egna märkena. Loggor har bytts ut. Hamburgare har klimatkompenserats. Politiker har satsat ett enormt förtroendekapital i klimatfrågan och den har legat till grund för åtskilliga politiska partier. Man får vad man frågar efter.

Receptet har således alla ingredienser för en ”stor lögn”. Därmed inte sagt att det är en lögn. Men det är dags att mana till försiktighet. Varningslampor blinkar och radarn ger utslag. Sant eller falskt, svälj inte allt med hull och hår.”

KVA-artikelns avslutas med ett politiskt ställningstagande som inte bör tillmätas större betydelse än andra privatpersoners politiska åsikter. Professorerna skriver:

”Samtidigt som det vetenskapliga arbetet att kvantifiera allvarliga och oacceptabla risker måste fortsätta är det enda samhälleligt ansvarsfulla förhållningssättet att, baserat på det rådande kunskapsläget, vidta kraftfulla åtgärder för att begränsa riskerna.”

När man tar ställning till frågan om man ska vidta drastiska åtgärder nu eller vänta tills man vet mer om orsaker och verkan till klimatets variationer, bör man väga in även ekonomiska och finanspolitiska faktorer. Världsekonomin är en lika komplicerad och svårhanterlig materia som klimatet. Felaktiga beslut kan få effekter på världsekonomin som är mycket farligare för människorna än klimatförändringarna. Därför ligger professorernas slutsats långt utanför deras kompetensområde.